London Calling

London är en fantastisk stad - det var långt ifrån första gången som jag förra helgen drog den slutsatsen. Särskilt behaglig är den för oss som älskar bra fotboll, house musik, historia och bacon.

Som jag nämnde i mitt förra inlägg var anledningen till besöket en match med mina boys in blue. Nedan följer fyra bilder (fanset, stadion, uppvärmningen, matchen) från söndagseftermiddagen på Craven Cottage, samtliga tagna innan den katastrofala andra halvleken.

Efter att tidigare ha jublat vid 0-1 målet var frustrationen över vad som utspelade sig på andra kortsidan stor. För några sekunder lyckades jag glömma vad som höll på att hända. Att motståndarna efter att ha reducerat, precis som förra gången jag kollade in kolorna live, lyckades ta över matchen helt. Fäste för några sekunder istället blicken på några måsar som satt sig på de gigantiska strålkastarna och bad Gud om ett kvitteringsmål. Han lyssnade inte.
Bakom mig haglade glåporden: ”You’re a complete fooking idiot” “Oi, get up for fooocks sakes” osv. mot Fulhams Bobby Zamora vilket dock fick mig att le och inse att det är en upplevelse i sig att som Premier League-frälst över huvud taget vara på plats. Jag vet inte hur det är med er andra men jag älskar sådant engagerat, om än inte särskilt sofistikerat, supportertugg. När så mycket, för att inte säga allt, står på spel spelar känslorna därefter. Jag kan bara föreställa mig hur atmosfären var innan Maggie Thatcher lät göra sittplatser av arenornas publiksektioner, vilket i och för sig var ett absolut nödvändigt initiativ med tanke på den då kraftigt etablerade huliganismen.

I skrivandets stund har matchen mot Rovers inte spelats. Tabellen, oavsett en viss optimism efter hockeysiffror mot grekerna, oroar. Samtidigt vill jag understryka att det är just precis nu vi måste vara som starkast. Som jag på min andra blogg och Facebook redan sagt till alla de som tvivlar: We're all in blue, we're gonna see this through, we're gonna stick together - like Toffees do."

Nu till något helt annat. Er Skavlan är fantastisk! Som Ni kanske känner till blev han häromveckan vald till Årets programledare i Sverige – med rätta! Precis som med Tony Hibbert har jag följt hans karriär från ett tidigt stadium och slutar inte imponeras!

Vidare kan jag, för er som gillar succétrilogin av Stieg Larsson tipsa om Flickan som lekte med elden som precis har haft premiär vid de svenska biograferna. Det är ju alltid intressant att kolla filmatiseringen av handlingar som berört i bokform.  Samtidigt vill jag höja ett varningens finger – den var inte bra. En film som jag däremot är övertygad om är alldeles lysande är The Damned United om legenden Brian Clough. Om drygt två veckor är det förhandsvisning här i Sverige och jag återkommer givetvis med en recension! Jag bodde i Nottingham för några år sedan och anlände till staden samtidigt som mannen som kom att förändra engelsk fotboll precis gått bort. Hans förhållande till Forest, staden och senare Derby, var unikt. Taxichaufförer, bartenders, kollegor och chefer– alla pratade om honom. Han hade kvaliteter och en folklig förankring som Svennis med sitt Notts County bara kan drömma om. Om ens det.

Avslutningsvis vill jag tipsa om Britains bästa te – Yorkshire Tea!

Mig veterligen finns inte dessa kvalitetspåsar i butik vare sig på norsk eller svensk mark men nu ligger åtskilliga paket i ett köksskåp i centrala Stockholm. Som norsk Evertonian är man naturligtvis välkommen på en kopp (som självklart serveras med två rågade teskedar råsocker och mjölk)! You bring the scones! På återseende!